När jag var tre år packade jag Pippiväskan för första gången och skulle flytta hemifrån. Gjort det många gånger efter det. Inte pga av jag inte trivdes hemma, har alltid haft det bra hemma. Gillade bara att flytta, var en sorts hobby. Jag har alltid velat flytta hemifrån och klara mig på egen hand. Efter gymnasiet började jag söka både förstahands- och andrahandslägenheter. Tyvärr är det otroligt svårt att hitta boende idag. Har bott under perioder med någon vän. Men efter 2010 har jag bott själv  och trivts jättebra. Jag har flyttat hem till mina föräldrar två somrar (under skoltiden) av olika anledningar. Men när jag började mitt första arbete efter min utbildning i höstas tänkte jag att nu kommer jag att ha det bra ekonomiskt.
 
Det höll tyvärr inte särskilt länge och nu undrar jag, kommer jag att kunna få de bra ekonomiskt igen? Så sorgligt att det krävs en sambo för att jag ska klara mig. Att jag idag faktiskt inte klarar mig själv, trots att jag alltid har strävat efter det. Men guess what? det är sådana personer som får fibro! Personer som vill klara sig själva och fortsätter kämpa trots att kroppen sa stopp för länge sen.
 
 
 
Jag är väldigt tacksam att jag har mina föräldrar som hjälper mig, och jag är alltid välkommen hos dem. Vilket är en otrolig trygghet! Men jag vill inte vara 25 år och behöva flytta hem till mina föräldrar. Jag vill ju bo i min egena lägenhet, jag är ju vuxen ändå. Plus att mina föräldrar bor längre från stan, vilket gör att det tar längre tid och kräver mer energi för mig att ta mig därifrån (dålig kollektivtrafik) till vänner eller till stan. Vilket skulle göra mig mer isolerad, och när jag börjar jobba så blir det längre resväg. För en person som mig så tar allt jag gör av min energi. Alltså att åka buss i 45 min en väg är något som jag inte vill göra dagligen.
 
När jag pratade med mamma om detta sist jag pratade med FK, och hon sa att jag får mindre ersättning när jag blir arbetslös och jag kom på att den ersättningen inte täcker mina utgifter. Så sa mamma det att alla har inte samma förutsättningar och man får arbeta utifrån de man har. Vissa kämpar hela sitt liv med ekonomin. Men jag valde aldrig att blir sjuk (självklart inte någon annan heller). Jag valde att utbilda mig och arbeta hårt på ett "lågavlönat" arbete (för min del är en lärarlön mycket, men är ändå för lite för det arbete man utför) och utifrån det försörja mig. Men vad jag valde spelar ingen roll då min kropp inte hade förutsättningar för att klara det arbetet. Är väldigt glad att jag hann bli färdig med skolan i alla fall! Inser idag att det var tur att jag inte jobbade extra mer under studietiden än jag gjorde, då hade troligtvis min fibro blivit sämre tidigare (då jag kände av det mer när jag arbetade heltid efter studenten).
 
 
 
Så vad vill jag säga med detta? Bra fråga!
Att livet är orättvist förstod jag för länge sedan.
Att alla människor har olika förutsättningar har jag alltid varit medveten om, men upplever starkare idag.
Att jag har en underbar familj och fantastiska vänner, som tror på mig och att jag klarar alla hinder i min väg.
Jag har alltid haft någon som tror på mig, vilket är en otrolig gåva. Jag vet att inte alla har haft det. Det är en av de förutsättningar jag har fått i mitt liv och de kan inte någon ta ifrån mig.
 
 

Kommentera

Publiceras ej