Innan sommaren förstod jag även att jag då bara hade blivit värre om jag hade gått tillbaka till mitt arbete som lärare. Jag hade även bara en tidsbegränsad anställning. Så när min anställning tog slut i juni 2014 fick jag ett brev på posten, där det stod att min anställning var slut. inte ens ett samtal fick jag. Men det fick mig bara att inse att det verkligen inte är värt att bränna ut sig för ett arbete. så fort jag blev sjuk hörde jag inte ett ord från min arbetsplats. Jag vet ju att barnen och föräldrarna saknade mig. Sedan är ju alla arbetsplatser olika, men det viktiga är trots allt att man mår bra.
Efter sommaren 2014 började jag känna mig lite bättre. Jag tänkte att det är snart dags att börja arbetsträna. Jag förstår ju att behöver försörja mig. Men lärare kände jag direkt att det är för krävande för mig. Jag gick till Arbetsförmedlingen och Samverkan som jobbar med oss som varit sjukskrivna och ska tillbaka till arbetslivet.
Jag hade redan i höstas tankar om att det bästa vore att testa på någon annan typ av arbetsplats än skola, men min handläggare på Samverkan tyckte ändå att det vore bra och använda mig av min utbildning. Vilket jag självklart också tycker. Så jag ringde till en skola i centrum och frågade om jag fick arbetsträna på deras fritids. Vilket gick bra och jag började den 14e november.
