det är så jag känner nu. Eller egentligen inte ens det tror jag, utan mer likgiltighet kanske. Bara ingen lust eller ork. Orkar inte hålla igång mitt nya arbete "hitta en bättre livsstil". Har väl de två senaste veckorna i alla fall fallit bort från rutinträsket (hittar inget bättre ordval, "hej jag är på topp" haha), vilket kanske är orsaken till att kroppen har mått sämre. Vem vet. Kom på att jag t.o.m. glömt ta min b12-spruta idag, brukar ta den på morgonen (måndagar oh torsdagar). Men idag var jag för upptagen med att släpa mig själv och halva sängen till soffan vid nio, så jag inte skulle somna om. Vilket jag egentligen hade velat göra men jag vet att jag hade inte blivit piggare för det.
Insåg att det var över 20 grader ute så tog med mig kudden och la mig ute på gräset framför huset. Tänkte att det kanske skulle kännas bättre. Brukar kännas skönt att sitta/ligga och mysa ute i solen eller skuggan och bara njuta av allt runtomkring. Men inte idag. Så är det ibland och det är ju helt okej att inte alltid vara på topp. Ofta så rycker jag upp mig väldigt fort och tänker "nej, nu räcker det. Kom igen nu". Men jag är inte så säker på att det är det bästa. Ibland kanske det är bra att bara få vara i sin egna dimma och komma ut när man har tröttnat på den tråkiga tillvaron i dimman. Soffan och tv:n är visserligen bra sällskap, men ger ingen energi. Men det kräver en hel del att gå ut och möta verkligheten när varken kropp eller sinne "känner" för det.
Var på födelsedagsfirande i onsdags och hade väldigt trevligt. Kände att tiden gick för fort och att jag inte var färdig med kvällen. Jag ville ha mer. Men efter onsdagen så orkade inte kroppen mer. Var ute två timmar i torsdags med Elin, hade jättemysigt i solen. Efter egentligen en timme så orkade inte kroppen vara kvar på bryggan, men jag ville stanna ett tag till. Hade först tänkt promenera hem (vilket är en timmes promenad), men insåg ganska snabbt att om jag inte orkade ligga kvar på bryggan så skulle jag ju inte orka promenera hem. Tur var väl det, då jag redan kände på busshållplatsen att jag var tvungen att komma hem då kroppen "började stänga av". Svårt att beskriva känslan, men på något sätt att "nu funkar ingenting". Likadant var det i lördagskväll då jag tog mig ut i två timmar för att gå till andralångdagen (folkfest med musik och massa folk på andra långgatan). Jag visste redan innan jag gick hemifrån att jag inte orkade men ville ändå komma iväg hemifrån och träffa lite folk. Är ju tyvärr inte det roligaste sällskapet i det tillståndet dock, vilket känns tråkigt. Men jag förstår ju själv att jag inte har de bästa förutsättningar under dessa stunder.
känner att efter detta otroligt icke positiva inlägg så vill jag avsluta på ett lite humoristiskt sätt, då humor är mitt bästa verktyg (eller nåt åt det hållet). Men va fan börjar man med usch fy och blä så är det nog bara att inse what the hell...
Kram på er alla där ute!
1 kommentarer
A
03 Jun 2014 07:58
Man får vara nere och känna att allt är fel, dumt och usch! Vet man med sig att det brukar vända efter ett tag så tror jag, precis som du, att det är oerhört viktigt att tillåta sig att må dåligt. För pressar man undan sitt dåliga mående är det nog lätt att fastna i någon slags falsk lycka som inte egentligen existerar. Och jag tror inte man mår mycket bättre av att leva i lögn heller. Sen ska man ju inte fastna i det dåliga måendet och ibland kan man behöva göra något för att bryta den nedåtgående spiralen, det är ju helt rätt tänkt! (Oj, nu blev det lite långt, tror jag får skriva ett eget inlägg om det här för jag hade så mycket att säga). Skickar styrkekramar till dig i alla fall!
Kommentera