Har de senaste månaderna funderat på om jag ska börja blogga. Den 7e januari i år så fick jag min fibrodiagos av en läkare på Gotfrieskliniken (Mölndal). Jag förstod själv att jag måste ha fibromyalgi i oktober 2013, då jobbade jag som lärare. Mitt första lärarjobb efter utbildningen. Två månader tog det innan sjukdomen började ta grepp om mig. Jag började förstå att det var något som inte stämde 2006/07, då gick jag sista året på gymnasiet.
De senaste 6-7 åren har trots allt gått väldigt bra. Även om jag inte lyckades få hjälp av läkare. Men jag förstod inte heller själv vad det var som höll på att hända. Jag förstår idag att fibron alltid har funnits där. Men när jag började arbeta på "riktigt", så slog även sjukdomen ut på "riktigt".
I december upplevde jag att jag inte hade någon kraft i mina ben eller armar, och att de domnade hela tiden. Men jag hade inte någon svår värk. Men jag kände ändå att det fungerade inte längre och det var dags att sjukskrivas. Efter tre veckors sjukskrivning och jullov, så var det dags att börja jobba. Då läkaren som sjukskrev mig sa att det inte går att sjukskriva för fibromyalgi, då försäkringskassan inte gillar den diagnosen.
Dagen innan vårterminen skulle starta fick jag en återbudstid på gotfrieskliniken och där fick jag även bekräftat på riktigt att jag uppfyllde kriterierna för fibromyalgi och även hade uttmattningssymtom, och låg i riskzonen för ME. Läkaren rekommenderade att jag skulle gå tillbaka till jobbet på deltid, men då dem inte sjukskriver på gotfries utan man behöver gå till sin vårdcentral för det så gick jag tillbaka på heltid. Då jag själv inte förstod vad det skulle innebära att pressa min kropp (även om läkaren sa att risk fanns för att jag inte skulle inte kunna jobba alls).
Två månader stod jag ut, innan min nära vän L som gjorde sin slutpraktik hos mig sa till mig "Yasmin, nu går det inte längre". Vid det laget hade värken spridit sig i hela kroppen och var konstant. Det var dags att inse att det funkade ju inte längre och har varit sjukskriven på heltid sen slutet på feb. Men som L sa så behövde jag nog genomgå det för att förstå hur läget faktiskt stod till.
Så efter den här historian som jag inte alls tänkte skriva nu men den bara skrevs ner i farten, så började jag se mig omkring efter andra fibrotjejer. Hittade att vi är flera unga tjejer där ute, tack vare fibromyalgi.se och instagram. Då jag var väldigt glad när jag hittade er som bloggar och delar med er om er resa med era sjukdomar, så kände jag att jag också vill vara med och dela med mig.
Så jag tror det är dags att börja dela med mig genom att börja blogga.
Kommentera